Tam valrörelse eller ?

Från början verkade det bli en tam valrörelse, men så plötsligt utvecklar sig nu en ideologisk kamp om vilket samhällssystem vi ska ha. Som alltid blir det nu en kamp mellan vänster och höger, mellan solidaritet och egennytta.

Bilden av två helt olika samhällssystem har blivit allt tydligare den senaste veckan. Antingen väljer vi ett system där vi tror att ”Trygga människor vågar” eller ett där ”Hungriga vargar jagar bäst”. Låter det knepigt? Låt mig förklara.

Vår nuvarande samhällsmodell bygger på att människor ska känna trygghet för olika skeenden i livet. Det kan gälla allt från våra barns utveckling till nya möjligheter om jag drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Våra trygghetssystem träder in då jag behöver ett gemensamt stöd. Modellen har under åren visat sig fungera väl.

Modellen med hungriga vargar har inte prövats i Sverige sedan 1920-talet, men nu verkar det dags för ett systemskifte. Det är trygghetssystemen man ger sig på. Först startas en kampanj där människor som tar emot ersättning från A-kassa eller sjukförsäkring ska känna sig som snyltare, trots att dom själva har betalat in sin del. Därefter lägger man förslag på att skära ner i ersättningarna från trygghetssystemen. I ett (första) steg ska ersättningarna ner till 65 %. Allt för att folk ska börja jobba. Hungern skapar jakt.

När jag var grabb och var med i skolslagsmål fick jag lära mig en sak. Man slår aldrig på en som ligger. Man fick vänta tills han reste sig och var beredd att fortsätta eller gav upp. Det hände väl att jag själv blev liggande, och redan där startade en känsla av trygghet. Jag visste att min motståndare inte skulle slå eller sparka då jag låg ner.

Alla känner vi någon som är arbetslös eller sjukskriven. Då systemskiftet (en ny samhällsmodell) står för dörren är det viktigt att vi alla kan svara på frågan: Är du beredd att ringa upp dina bekanta, som är arbetslösa eller sjukskrivna, och säga ungefär så här:

”Jag tycker att vi ska byta samhällsmodell i Sverige så jag anser att din ersättning från försäkringskassan eller A-kassan i ett första steg ska sänkas till 65 %. Jag tror att du mår bra av det”.

Det är just det som det handlar om. Ingen drömmer om att bli arbetslös eller sjukskriven. Det är cyniskt att ge sig på de mest utsatta.

Valrörelsens sista dagar blir spännande. Jag när en förhoppning om att vår nuvarande samhällsmodell till sist får godkänt av väljarna. De flesta av oss inser fördelarna med ett gemensamt ansvar. Trygga människor vågar!

KRYSSA CURRE PÅ SÖNDAG

Rapport från Skärholmen

Idag tror jag att jag kan hälsa många nya läsare välkomna. KRYSSACURRE-kampanjen ser idag till att många som åker till stan från sydväst, via tunnelbanans röda linje eller via E4an, har sett adressen. Välkomna alla trogna och nya läsare!

Fram till valdagen blir bloggarna nu nedslag i mina egna upplevelser från valrörelsen. Det kan handla om allt från praktiskt basarbete i min stadsdel Västertorp, till politiska tal på gator och torg. Trumpeten finns med till glädje, för de flesta (tror jag, tra, la la).

För oss som är politiskt aktiva är valrörelsen en intensiv och spännande tid. Här ingår vi alla, oavsett partifärg, i en gemenskap med ett enda mål för ögonen, att vinna valet för det egna partiet.

Igår, onsdag, var jag tillsammans med vård- och äldreminister Ylva Johansson. Vi var i Skärholmen, Västertorp och Fruängen. På alla ställen fick vi samtal med väljare om sjukvård och äldrefrågor. Vi mötte väljare som var bekymrade och i vissa fall oroliga över deras möjlighet att få sjukvård eller äldrevård. Vi mötte däremot inga som ville ha stora skattesänkningar. Istället vill man ha fortsatta satsningar på både sjuk- och äldrevården, precis det som socialdemokratin står för.

Som bekant kandiderar jag till landstinget där sjukvården spelar en stor roll. Utgångspunkten för sjukvården måste vara att den ska komma alla till del, oavsett plånbok, hudfärg, kön eller religion. Då kan vi inte ställa ut löften om stora skattesänkningar.

Jag vet att stockholmsregionen är en mycket segregerad region. I vissa områden bor de som har hamnat på livets solsida och i andra områden bor de som lever i skugga. I vissa områden finns även de till vilka ljuset aldrig tycks nå.

Hade gårdagens besök gjorts i ett område på solsidan hade säkert samtalen varit annorlunda.
I ”mina” områden känner väljarna att de behöver det gemensammas stöd för att sjukvården och äldrepolitiken ska kännas både trygg och säker.

Det kan tyckas vara ospännande och lite tråkigt att inte våga pröva nya vägar, men för egen del väljer jag tryggheten före osäkerheten i nya system, när min hälsa eller min oro för ålderdomen står på spel.

Vårt gemensamma system har naturligtvis fel och brister. Det rör allt från tung byråkrati, bristande bemötande, krångel och problem med vårdgarantin. Just därför kandiderar jag till landstinget. Politiken har möjlighet att rätta till fel och brister. Jag tror också på nya former för drift, incitament och patientpåverkan. Men därifrån till att svenska och utländska börsföretag ska lägga sjukvården under sig, kan på sikt ställa till oanade problem, framförallt för patienterna.

KRYSSA CURRE

Vi ses igen – på måndag

P.S. Jag vill gärna ha kontakt med mina läsare/väljare. Möjligheten att träffas, på riktigt, för politiska samtal känns spännande. Jag vill därför utlysa en liten tävling. Skicka din e-postadress till mig. Direkt efter valet gör jag en lottdragning. De 5 som vinner, bjuder jag under hösten på en gemensam söndagsbrunch på Långbro Värdshus. Här kan vi fortsätta det politiska samtalet.

Från krigsmark till folkpark - det avgör du!

Resultat direkt! Polishelikoptrarna blir kvar i Stockholm. Nu tar jag nya tag, i en nygammal fråga där de politiska skiljelinjerna är kristallklara. Nu gäller det att rädda vår skärgård från privatisering.

Det svenska försvaret äger stora delar av vår stockholmska skärgård. Närmare bestämt är det ca 10 % av hela skärgårdsområdet som ägs av försvaret. Stora delar av dessa områden har varit, och är fortfarande, helt stängda för oss som bor i regionen.

Det kalla kriget är slut. Krigsriskerna är minimala och försvaret har inte längre behov av sina stora markområden.

Skärgården har en sällsam dragningskraft på de flesta av oss. Våra naturupplevelser hämtar vi mer än gärna från skärgården. Sång, musik, konst och inte minst litteratur skildrar på olika sätt vår underbara skärgårdsnatur. Samhället har satsat stora ekonomiska resurser på att göra skärgården till ett område som alla människor ska kunna vara i. Stockholms Stad var tidigt förutseende med köp av skärgårdsmark för det rörliga friluftslivet. Öar som Rånö, Nåttarö, Finnhamn och Grinda har många vänner bland stockholmarna. Här har många av oss haft känslan av frihet och glädje, på mark och i vatten – en skärgård öppen och tillgänglig för oss alla.

Efter Stockholm följde Skärgårdstiftelsen, som ökade på mark, tillgänglig för det rörliga friluftslivet.

De flesta av oss ser mer än gärna att vi har stora och sammanhängande skärgårdsområden, där vi alla kan njuta och uppleva naturen, oavsett väder och årstider. Trots en aktiv markpolitik är skärgården ändå kontrasternas område. Privatisering tränger ofta tillbaks allemansrätten.

I det läget blir försvarets områden intressanta och spännande för oss alla. Mark vi gemensamt genom staten äger, borde väl vara enkel att bara överföra till oss alla. Starka privatiseringsintressen gör att verkligheten inte är så enkel.

De politiska skiljelinjerna är som ni förstår kristallklara. I ena ringhörnan finns socialdemokrater som ser till folkflertalets intressen, och i den andra ringhörnan finns borgerliga intressen som företräder privatintresset. Vem som vinner avgörs på valdagen.

För mig är valet den 17 september enkelt.

KRYSSA CURRE

Vi ses igen - på torsdag.

Nu eller aldrig - Stå upp för Stockholm

När verkligheten överträffar dikten är det svårt att bestämma sig för skratt eller gråt. Historien verkar vara ett aprilskämt men den är tyvärr både allvarlig och skrämmande.

Stockholmspolisens helikoptrar har snart ingenstans att landa i hela stockholmsregionen. Därför ska de stationeras i Göteborg. Dit är det ca 45 mil, så det blir en skaplig tur som måste till, vid larm, bankrån, trafikövervakning och andra allvarliga händelser de ska vara på. Landets alla rånare och tjyvar måste vädra morgonluft och rent av allvarligt fundera över om det ska bli en flytt till Stockholm. Hittills har polisens helikoptrar haft Berga som bas, men den tiden är nu förbi. Försvarets krigsförberedelser är betydligt viktigare än polisens helikoptrar. Inte ens en övergångstid är försvaret beredd att ge helikoptrarna.

Sedan en tid tillbaks planerar polisen en ny bas på Värmdö. Bygget påbörjades men det visade sig snart vara ett svartbygge. Man hade inte klarat att följa lagar och förordningar vid nybyggnation.

Så nu står vi här, med regionens polishelikoptrar på väg mot en bas i Göteborg. Blir det skratt eller gråt?

I detta läge, och mitt under pågående valrörelse, förväntar man sig att regionens riksdagsmän, regeringsledamöter och regeringskandidater ska agera till förmån för våra polishelikoptrar. Inte ett ljud, inte en viskning, inte ett endaste litet pressmeddelande, trots att alla politiker just nu slåss om mediautrymmet.

Hade jag möjligheten skulle mitt budskap till polis och försvar bli; Lös frågan, det ska gå snabbt och det ska ske på sätt som gör att helikoptrarna stannar i regionen. Berga fungerar bra!

Landstingets sjuktransporter med helikoptrar (som bl.a. betjänar vårt stora skärgårdsområde) kastas också ut från Berga. De placeras tillsvidare på Arlanda. Så nu försämras även sjuktransporterna med helikoptrar.

Min uppmaning till alla länets riksdagsmän, regeringsledamöter och regeringskandidater är.
Kavla upp armarna, samla ihop er och samarbeta för stockholmsregionens bästa.

Hörde under dagen en söt liten samarbetsberättelse. En nitisk miljöinspektör (i södra Sverige) beslutade efter en tolkning av EU-regler, att ett ideellt drivet kafé måste bygga om sina lokaler för dyra pengar. Brödet dom sålde fick inte vara hembakat. Det måste vara bakat på särskild anordnad plats. Trots att EU-reglerna misstolkades ställde bygdens samtliga riksdagsmän, över blockgränserna, upp för hembakade bullar.

Tänk om vi nu kan få samma beslutsamhet för våra polishelikoptrar, det är dom värda.

KRYSSA CURRE

Vi ses igen på måndag

Valrörelsen och vardagsbrottslighet - då funkar det inte

Precis när valrörelsen startar händer det som inte får (ska) hända. Inbrott på kontoret som helt tar både kraft och must ur mig. Ett snyggt litet inbrott där det ”bara” försvann två datorer, varav den ena tyvärr var min. Här fanns tre års arbete och min samlade adressbok. Naturligtvis hade jag ingen back-up, då... Inbrottets konsekvenser tog helt musten ur. Den första veckan försvann i ett töcken och den andra veckan gick åt till att försöka hitta delar av innehållet. Mina bloggambitioner fick tonas ner.

Valrörelsen kunde ha börjat bättre, men nu blir det full fart framåt!
Värdet på min dator är praktiskt taget noll. Tjyven/tjyvarna kan kanske få 500 - 1 000 kronor för den. För mig är den värd betydligt mer. Egentligen kan detta nu läsas som en efterlysning. Den som stal datorn, kontakta mig, så kan vi se hur jag ska kunna köpa tillbaks den.

Nu börjar livet gå komma tillbaks till mer vardagslika villkor och jag har varit ute i en, än så länge, ganska tam valrörelse. Vi får se om den inte nu kan ta fart, när alternativen finns på bordet. Kan i detta sammanhang inte låta bli att gissla Folkpartiet en smula. Dom är nu så sugna på regeringsmakten, att man helt och hållet ger upp gamla fina liberala värderingar. Tänker nu främst på kvinnofällan i form av vårdnadsbidrag. Inga problem, säger Folkpartiet. Vi gör som Kristdemokraterna vill. Ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen på den borgerliga kanten. Efter vårdnadsbidrag och fastighetsskatt kommer det säkert fler självmål, var så säkra.

I mitten av förra veckan skulle jag leverera flygblad till en 83-årig kämpe i min lokala socialdemokratiska förening. Möttes då av beskedet att han låg på intensiven på Södersjukhuset. Hjärtattack. Redan dagen efter ringde han och meddelade att han inte kan dela ut mer flygblad under valrörelsen, men att han ska försöka komma på vårt pensionärsmöte med Annika Billström den 7 september. Idag var han och besökte mig på jobbet där han berättade om sin sjukhusvistelse. Han berättade bl.a. om att han som vanlig pensionär fick en närmast kunglig vård, där patienten, och inte hans plånbok eller sociala ställning, stod i centrum. Han var närmast lyrisk över personalens sätt att ta hand om hans hjärta och oro.

Hans berättelse stod i bjärt kontrast till min egen upplevelse av det franska systemet. I samband med en cykelsemester i södra Frankrike, vurpade jag så illa att en bil körde över min vänstra arm. Den bröts helt av och det blev ambulans till sjukhus. Jag togs emot men vården kom först efter att sjukhuset fått garantier för sin betalning. Jag hade hamnat på ett privat sjukhus som först hade att säkra sina intäkter.

I grunden handlar en del av valrörelsen inför landstingsvalet om detta. Två system som står emot varandra. Det jämlika sjukvårdssystemet som sätter patienten i centrum och ett ojämlikt system som sätter betalningsförmågan i centrum. För min del är valet enkelt.

Vi ska ha ett system, som vi gemensamt finansierar, och som garanterar varje människa en god vård, utan hänsyn till ekonomi, klass, ras eller religion. Självklart anser de flesta, men vi känner alla till kapitalstarka intressen som, mer än gärna vill driva sjukvård där gräddfiler ska öka på vinsterna.

KRYSSA CURRE

Från slumrande folkhem till förort för 2000-talet

”Det fullständigt kryllade av ungar.” Orden kommer från en Västertorpsbo som bott i stadsdelen sedan den byggdes. Det var då, i mitten av 50-talet. Staden växte och vanligt folk fick råd att flytta ut från innerstadens undermåliga bostäder. Från SPG (skithus på gården ) till både WC, badrum och ljusa bostäder. Det tog några år tills spårvagnen drogs ända fram och ytterligare några år till gymnasiet och idrotts- och simhallen stod färdiga, men till slut var folkhemsidyllen en realitet.

Här bodde som mest ca 11 000 personer. Skolan, som planerades för 1 200 elever var sprängfylld, man hyrde in skollokaler i bostadshusens källar- och markplan. Biografen Västan var ofta fullsatt, inte minst på söndagarnas matinéföreställningar. Skulpturparken blev verklighet och till sist kom tunnelbanan.

Det blev en skaplig blandning av bostäder. Här fanns allmännytta, privata fastighetsägare och bostadskooperationen. Ett mindre villaområde blev verklighet genom självbygge.
Servicen i stadsdelen byggdes ut. Centrum fylldes med allehanda butiker där järnaffären fungerade som ett stöd för alla egnahemssnickare i både Västertorp och Mälarhöjden. Konsum och Gesters konkurrerade om kunderna medan kondiset hade sin givna kundkrets. De allra flesta Västertorpsungar fotograferade sig hos fotohandlaren. Apotek, bank och post fullföljde sin samhällsservice.

Idyllen fick naturligtvis skrämselhicka med en del ungdomsproblem när åren gick och stadsdelens innevånare blev äldre. Men ungarna växte upp, utbildade sig och flyttade hemifrån, precis som det ska vara. Tyvärr blev det färre barnfamiljer som flyttade in och redan i mitten av 70-talet fanns tydliga tecken på att servicen drogs in på sina håll. Mindre butiker lades ner, skolan fick färre elever och till slut måste gymnasiet stänga. Posten försvann men en bank finns kvar. Underlaget för den kommersiella servicen sviktar nu betänkligt. Vi är nu knappt 5 000 personer kvar i stadsdelen. Västertorp har hankat sig fram till det nya seklet.

Socialdemokraternas program för 20 000 nya bostäder blir en nystart för Västertorp. Vi Socialdemokrater i Västertorp kan ta åt oss en stor del av äran för en ny stadsplan, som förenar våra folkhemskvaliteter med nya bostäder för 2000-talet. De nya bostäderna får olika upplåtelseformer och våra allmännyttiga bostadsföretag ska vara med och ta ett rejält ansvar. Nya bostäder betyder bl.a. fler barnfamiljer, skolan får nya elever och centrum ny livskraft. TV-handlaren kan äntligen se fram mot ljusare tider.

Det finns nu ett tryck på stadsdelen. Sedan stadsplanen presenterades har en mindre chokladfabrik öppnat och det senaste tillskottet blir ett nytt bageri som ska öppna under senhösten. Småföretagare tror tydligen på en framtid i Västertorp. Rätt hanterat kan Västertorp växla om från sin folkhemsidyll till en levande förort för 2000-talet.

Jag hoppas nu att Konsum inte hinner lägga ner innan det vänder.

KRYSSA CURRE

Vi ses igen på måndag

KOM UT eller KOM IN, bara du kommer

OK, jag erkänner, från början kändes det ovant, trångt och lite besvärande. Trots det följde jag uppmaningen (läs ordern) från familjen, ”det är klart du ska följa med i Pride-tåget, vi går tillsammans med HBT-sossarna.” Det blev enklare fast fortfarande en smula ovant, men temat MÅNGFALD skapade en känsla av samhörighet med många olika grupper.

Nu i efterhand vill jag inte ha denna fantastiska upplevelse ogjord. Allteftersom tåget, sakta och försiktigt, rörde sig framåt blev det naturligt att skratta, skoja och klappa händerna i takt med HBT-sossarnas rockmusik.

Träffade på en kille från Västerås, som verkligen njöt i tåget. Han dansade fram och fick ständigt publiken att göra vågen och applådera för en sossevinst den 17 september. Den största vågen ordnade han till då vi kom upp på Hornsgatan. Det var ett mäktigt mottagande som där mötte oss.

Det tog oss två timmar att gå från Humlegården till Tantolunden på söder. Det var två snabba timmar. Tiden bara rann undan i det mäktiga skådespelet med alla spektakulära inslag.

Tänk er själva, 350 000 personer ute på Stockholms gator, som alla ville se och ta del av denna upplevelse.

Upplevelsen att få se all publik var kanske min största behållning. Här fanns så mycken positiv kraft. Här fanns gammal och ung, tjejer och killar, äldre damer och stringenta herrar, alla där för att vara en del av mångfald och tolerans.

Det var min stora upplevelse, just vetskapen och känslan av att det finns en sådan bred uppslutning bakom mångfald och tolerans. Vilken kraft, den ska vi vara stolta över!!!! Det finns hopp för Sverige.

En som kanske underskattar denna kraft är Göran Persson. Han kunde inte bara ha avbrutit sin semester för Pride-festivalens partiledardebatt (där han uteblev), han kunde också gått med i tåget. Att stanna hemma är också ett ställningstagande, men det finns naturligtvis även hopp för Persson. Till nästa år blir uppmaningen, KOM UT eller KOM IN, bara du kommer!

Till sist en upplysning. Även vi hetero-sossar kan gå med. Jag älskar fortfarande Annika och i september har vi varit gifta i 30 år.

KRYSSA CURRE

Vi ses igen – på torsdag.

En bild från Västertorp - september 2008

Lokalen öppnade redan halv åtta på morgonen. Några morgonpigga pensionärer, mest gubbar, drack kaffe och åt en rejäl frukost. Lokalen som i folkmun kallas Torpet är till för stadsdelens pensionärer. Hit söker sig många äldre under dagen. Då verksamheten ligger mitt i stadsdelen är det lätt att bara slinka in när man är och handlar eller bara ute och promenerar.

Under frukosten samtalas det livligt om nyheterna i dagens City och Metro. Just idag är huvudnyheten en färsk undersökning som visar att en bra äldreomsorg sparar både mänskliga och ekonomiska resurser. Pigga pensionärer är en tillgång för oss alla!

För många pensionärer är det en självklarhet att vara med på olika verksamheter som utgår från Torpet. Här startar bl.a. varje dag den omtyckta stavgången som alltid avslutas med en gemensam fika. Motion och gemensam fika hör ihop. Gymnastiken, både lätt och lite tyngre, är ett måste för många. Skratt och stön blandas med popmusiken som dånar i gympalokalen. Här är det väl mest tjejer som deltar, men en och annan gubbe vågar sig fram, säger en av frukostgästerna.

På Torpet får eldsjälarna utrymme. Fiket som drivs av några eldsjälar, fixar varje dag goda soppluncher. Redan detta andra verksamhetsår verkar fiket ge ett litet överskott. Pengarna kan kanske användas till en busstur ner till Sörmland framåt våren 2009.

Bio- och teatergruppen annonserar om intresse för att hänga med till konserthuset om en månad. Listan är nästan fulltecknad. Det finns bara 40 biljetter och alla verkar gå åt.

Under dagen ska distriktssköterskan komma på ett av sina ordinarie besök. På en fråga svarar de morgonpigga, att nu slipper man knalla över till Fruängen. Varför gå dit när hon kan komma till Torpet? Gymnastikledaren (även hon pensionär) och sköterskan samverkar så att gympan anpassas till vad dom olika deltagarna behöver.

Gubbarna berättar om att det händer något varje dag. Allt från gympa till målarskola eller bara en stilla fika för den som vill det. Fler och fler pensionärer söker sig Torpet. Här finns värme och gemenskap, aktiviteter och stillhet och här finns framförallt den trygghet man behöver när man blir lite äldre och som gör att man klarar sig själv, säger en nyanländ tjej som hoppat in i fikagänget. Själv kom jag hit för att jag behövde sällskap, säger hon. Högtiderna är värst och här tycker hon att Torpet borde göra något, och det redan till stundande jul.

Doris, som är stadsdelsförvaltningens samordnare för dom fyra äldregårdarna i Hägersten, ska på förmiddagen träffa gänget som frivilligt leder Torpet. På dagordningen står bl.a. inbjudan till stadsdelens nya 70-åringar.

Det här är en del av min målbild för en god äldreomsorg. Vi socialdemokrater i Västertorp har drivit på hårt i frågan om att återstarta verksamheten på Torpet. Det har gett resultat och det är nu klart att stadsdelsförvaltningen går in och tar ett ansvar. Torpet ska bli en tillgång för alla äldre i Västertorp. Det är viktigt och nödvändigt att alla goda krafter samverkar samtidigt som kommunen genom stadsdelsnämnden måste ta ett ekonomiskt huvudansvar för äldregården Torpet och liknande verksamheter i Fruängen, Mälarhöjden och Hägerstensåsen.

Investering i en god äldreomsorg sparar både mänskliga och ekonomiska resurser.

Vi ses på måndag igen!

KRYSSA CURRE

Inget nytt under solen

Jag tillhör folkhemmets första barngeneration och växte upp i Hökarängen och Farsta. Stadsdelarna byggdes under de gyllene folkhemsåren. Mina barndomsår är starkt förknippade med bilen, detta fantastiska frihetsinstrument. Vanligt folk skaffade sig bil, tyvärr inte vår familj. Med längtan stod jag ofta och spanade in i dom parkerade bilarna. Man ville kolla vad som fanns på instrumentbrädan och inte minst på hastighetsmätaren. Drömmen att själv få köra, gärna i full fart, växte fram.

Det var en självklarhet att ta körkort direkt när jag fyllde 18 år. Vi var många som redan prövat på bilkörning före 18-årsdagen. Några mer än andra och bilinspektörerna var säkert förvånade över hur bra vissa killar körde, redan en vecka efter 18-årsdagen.

Under barnaåren existerade inga bilköer. Dom få gånger man åkte bil var upplevelsen alltför viktig för att man skulle bry sig om sådana petitesser.

Med körkort och bil blev köerna längre och längre trots att det byggdes fler och fler vägar. Till slut byggdes den led som för evigt skulle ta bort alla köer. Essingeleden blev verklighet och köerna bara växte. Nu vet vi att det finns ett tydligt samband mellan ökat bilåkande och tillgången på vägar.

Alla känner vi bilens för och nackdelar. På plussidan ökad frihet och på minussidan negativ påverkan på vår gemensamma miljö, framförallt i regionens centrala delar. Bilfrågorna har genom åren tärt hårt på det politiska samarbetsklimatet. När ”Dennispaketet” presenterades 1992 orkade inte våra dåvarande politiker stå emot de interna partitrycken.
Blockpolitiken var viktigare än stockholmstrafiken.
Dennispaketet föreslog kringfartsleder och biltullar. Ingen stor skillnad mot vad folkomröstningen handlar om den 17 september. Trafikleder för bilar som ska förbi stan och en extra slant för bilar som ska till innerstan. Inget nytt under solen. Hade Dennispaketet genomförts hade vi kanske invigt ”Förbifart Stockholm” på valdagen 2006.

Jag har, tillsammans med många andra, varit kritisk till hur försöket med biltullar (trängselskatt eller miljöavgifter – jag väljer att säga biltullar) växte fram. Ett vallöfte är ett vallöfte.

Trots kritiken handlar folkomröstningen inte om vår historia. Den handlar om vår gemensamma framtid. Vi vet att trycket på regionen växer. Vi blir allt fler stockholmare som ska dela på våra vägar. Det är lång leveranstid på nya vägar, speciellt förbifarter runt Stockholm. Chansen fanns i samband med Dennispaketet och vi kan inte nu vänta i ytterligare 10 eller 15 år.

Folkomröstningen (framtiden) handlar om just detta. Vi kan inte vänta, vi måste göra något nu samtidigt som vi, på lång sikt, löser frågor om förbifarter och andra leder. Försöket med biltullar har blivit en fullständig succé. Bilarna i stan har minskat mer än vad alla experter vågat gissa på. DET FUNGERAR! Ingen stad i världen har löst sina trafikproblem med enbart fler vägar. Vi måste helt enkelt dämpa trycket på de centrala delarna av staden. Vi har nu en historisk möjlighet att välja en ny väg för att lösa våra gemensamma trafik- och miljöproblem.

Alltsedan jag tog körkort har jag kört mycket bil. Jag tycker om att köra bil och trivs bakom ratten. Mina barn har växt upp med bil, husvagn och långa bilresor. Inför försöket med biltullar bestämde jag mig; Jag ska (försöka) ändra mitt bilåkande. Jag ska köra mindre bil och åka mer kollektivt. DET FUNGERAR OCKSÅ! Lyckades inte helt undvika biltullar, det har blivit några stycken, men inte många. Jag tror att tillräckligt många resonerar som jag gör. Det räcker för en majoritet i folkomröstningen. Sedan är det bonus att pengar från biltullarna ska användas för bättre kollektivtrafik.

För vår gemensamma miljö och framtid tänker jag rösta JA i folkomröstningen. Det tycker jag att du också ska göra.

Vi ses igen – på torsdag den 3 augusti.

KRYSSA CURRE

Modigt och tufft

Modigt och rent av tufft. Berömmet kommer från mig själv och gäller beslutet att göra politisk comeback. Jag blev först förvånad, sedan glad och en smula stolt när partiet valde att placera mig på valbar plats på landstingslistan. Efter att ha varit borta från i stort sett allt politiskt arbete sedan 1988, fanns det nu stöd för en plats i Stockholms läns landsting. Det förpliktar.
Nu satsar jag hårt på valrörelsen. Det gäller partiets valrörelse och min egen personvalskampanj. Det kan tyckas en smula fåfängt men jag vill att socialdemokratiska väljare kryssar mitt namn på valsedeln. Kampanjen går under namnet ”KRYSSA CURRE”
Mitt intrång i bloggvärlden är en del av denna valrörelse. Jag kommer på olika sätt att kommunicera med väljarna i min egen valkrets (5:e valkretsen i Stockholms stad) som omfattar Hägersten, Liljeholmen, Skärholmen och Älvsjö.
Jag tror på personvalet och vill gärna medverka för att utveckla dess former. I grunden ska partierna bestämma vilka personer som ska kandidera, och därefter ska väljarna bestämma vilka som ska komma in i dom politiska församlingarna. Kontakterna mellan väljare och valda ökar och det går lättare att utkräva politiskt ansvar. Demokratin (detta fantastiska samhällssystem) ökar.
Den politiker som blir vald med hjälp av många personröster har naturligtvis ökade möjligheter att påverka politiken. Den politiska kraften stärks då det finns ett direkt stöd hos många väljare.
Min bloggpremiär sammanfaller med premiären på filmen Stålmannen och min egen födelsedag. Jag blir 58 år idag. Känns skrämmande och en smula vemodigt. Stålmannen har för evigt kvar sin ungdom och sin styrka. Barndomens superhjälte som ställer allt till rätta. När fantasin skenar iväg får allt ett lyckligt slut. Tyvärr är livet lite annorlunda. Här finns vi, helt vanliga människor, med fel och brister, kunskaper, idéer och framtidsdrömmar. Det blir mer av den varan i kommande inlägg. Fram till valet ska jag försöka ge mina svar på varför du ska ta den socialdemokratiska valsedeln den 17 september. Valrörelsen ska för min del bli både kul och spännande.
Idag tar jag fram trumpeten. Det blir en fanfar för mig själv, mitt beslut och för Stålmannen.
KRYSSA CURRE !
Välkommen tillbaks - redan nu på måndag - ha en trevlig helg